Bangkok 2.0

Efter att ha trottnat snabbare an vi trodde pa eremitlivet i Laos kastade vi oss pa bussen till Thailand, och landade i Bangkok efter den bekvamaste bussresan nagonsin. Varken kareoke, krakande manniskor eller galet tutande storde resan, for ovanlighetens skull.

Har har vi idag tokshoppat fakeklader och andra livsnodvandigheter, samt en biljett till Ko Samet, dar vi kommer spendera sista dagarna innan hemfarden. Brannan ska fixas!

Bussigt.

Efter att ha avverkat 40 timmar buss i en vanlig sittbuss med endast ett byta pa fem timmar ar vi nu lite mora, och tar en paus innan vi ska avverka fyra timmar till, innan vi nar varan destination, de 4000 oarna. Dar vantar strandliv ala basic, dvs. bungalow med madrass och myggnat, vita sdtrander och brannande sol. Brannan ska fixas, ty detta ar sista stoppet innan vi aker tillbaka till Bangkok och flyger hem.

Just det, vi ar Luang Nam Tham, med forsta hotellrummet med tv och varmvatten pa flera veckor. Lindsey Lohanrace pa Star Movies, wohoo.

Bara for vad man ar infoding maste man folja vissa regler.

Ledsen att vi inte skrivit pa lange, men internettillgangligheten har varit i relation till landets fantastiskhet. Vackert land, inget internet.

Det borjade med att vi tillsammans med var kanadensare tog bussen upp till Nong Khiaw, en chansning som visade sig vara en riktig hit. Staden ar en sa pass liten stad att de varken har bankomat eller internet, men val massiva berg runtomkring. Staden ar belagen pa tvenne sidor en flod, och har helt enkelt forbannat snygg. Eftersom det inte finns sa mycket att gora dar sa hyrde vi cyklar och drog runt pa vagarna ett par timmar, men efter att min kedja hoppat tre ganger kande vi att det var dags att kalla det en dag och vanda tillbaka. Nasta dag var vandrardagen da vi begav oss langs floden och hittade en by med lokalinvanare, dar var de sa glada att se oss att de drog in oss pa den lokala festen, dar det dracks hembrant och spelades Laomusik for fulla muggar. Vi kande dock att tre var for tidigt for att borja festa, sa vi lamnade efter en kort stund.

Vi drog tillbaka till Luang Prabang och firade det nya aret som det sig ska, men vattenkrig. For de som inte har varit dar gar det inte att forsta, men i princip:

Langs vagarna star manniskor med vattenslangar, vattengevar, skalar eller vad som helst som kan orsaka vattenskada pa en annan manniska. Pa vagarna aker typ studentflak runt med samma saker. Vattenkriget ar ett faktum. Varken munkar, poliser eller vita turister med stora kameror klarade sig undan, utan alla hallde vatten pa varandra, en fantastisk folkfest som varar i typ en vecka, men vi kunde bara medverka tva dagar, sedan vantade aterigen det stora nord.

Efter tio timmar buss och pickup landade vi i var nasta destinaton, Vieng Pukkha, hyllat av Lonley Planet som det basta trekkingstallet i landet. Vi skrev upp oss pa en tredagarstur tillsammans med tva fransman och en hollandare, och succen var ett faktum. Pa dagarna gick vi runt fem sex timmar i fantastisk miljo, pa kvallarna hangde vi med diverse minoritetsfolk i allehanda lustiga hattar. Barnen var bedarande, kvinnorna barbrostade och det var kossor, hons, gass, hundar och grisar overallt. Kort sagt ett vinnande koncept. Vi fick aven bevittna en kulturell handelse vi aldrig sett forut, och som formodligen inte finns nagon annanstans.

Efter en sa kallad Akha-massage, en massage som mest gar ut pa att nypa och sla, men kanns ratt bra efterat, markte vi en lite konstig stamning utanfor huset. Byns alla ungdomar var dar, vilket i sig inte ar sa konstigt, da vi ar sjukt coola. Klaras vita hud drar formodligen fler "oooh" an Beyonce pa Stockholms gator. Helt plotsligt borjar alla tjejer tokspringa mot de manga sma risforad som ar byggda en bit utanfor byn, och efter springer alla killar. Vi far forklarat for oss att killarna forsoker fanga tjejerna, eftersom det da blir ligga av. Den som blir fangad maste helt enkelt folja med killen och spendera natten i ett av alla de risskjul. Tydligen ar det sahar man traffar sin respektive, eftersom tjejerna da kan valja den kille som de gillar bast. Alla ar saledes buksvagrar, springer som vinden och ar typ 15 ar.

Naval, kort och koncist, finns manga historier att beratta, men vi vill ju att ni ska prata med oss nar vi kommer hem.

Nu ska vi sa fort vi bara kan ta oss soderut dar sol och bad vantar innan hemfard.

Karta.

Laos utan kaos.

Nu nar allting borjar lugna sig kan vi uppdatera vad som hant pa sistone. Vi tog bussen fran Hanoi efter en harlig utflykt till Halong Bay, over till Laos huvudstad Vientienne. Dar utokade vi vara kulinariska vyer pa oanad front, namligen genom bade en semla och en svensk pizza. Semlan fanns pa ett stalle som hette Scandinavian Bakery, en kedja som finns i Laos och som inte bara serverade semlor, utan aven andra bakverk av skandinavisk art. Senare pa kvallen chockades vi over nyheten att det fanns ett Swedish Pizzeria, som serverade de basta pizzorna i stan. Sa efter att ha hypat oss som de basta pizzabakarna i varlden for vara utlandska vanner intog vi den med stormsteg. Efter att ha forvanats over att man kan ha banan pa pizzan sa tog kanadensaren mod till sig och bestallde en Zlatanpizza, och efterat var det bara att konstatera segern. Vi gor bast pizza i varlden, havdar nu denne pizzaexpert fran Vancouver.

Vidare begav vi oss till Vang Viene, backpackermekkat, som byggts runt den nagot bisarra aktiviteten "tubing". Tubing gar ut pa att man lagger sig i ett traktordack i floden, och sedan flyter runt mellan barerna utmed vattnet, dar man kan forutom konsumera alkohol aven ska spela volleyboll eller aka linbana ner i vattnet. Mycket roligt. Dagarna som inte spenderades i vattnet aterfanns vi antingen pa en motorcykel utforskandes de narbelagna grottorna eller i en av alla de restauranger som visade Vanner nonstop.

Idag har vi dock tagit oss i kragen och akt vidare till Luang Prabang, dar vi hittils inte hunnit gora mer an att mota upp med alla de som aker samma rutt som oss, ta ut pengar och ata indiskt, men det ar ett lika gott dagsverke som ett annat.

Kort.

Vi ar i Laos.

Hanoi rocks.

Vi har nu varit med om en hel del sen vi hordes sist. Bussen fran Hue som skulle ta 12 timmar gick sonder, och blev 15 timmar sen, sa efter 27 timmar kom vi en aning mora fram till Hanoi. Efter allt vi hort om staden forvantade vi oss mycket, en forvantning som ganska snabbt grusades, eftersom saden var ungefar precis som alla andra stader, motorcyklar, vietnameser och krimskrams. Om gardagen agnades att bli besviken, sa har dagens tema varit... forvaning. Vi bestamde oss for att besoka Vietnams svar pa Elisabeth Tarras Wahlberg, namligen den balsamerade Ho CHi Minh, nagot som kom att bli den kanske mest surrealistiska upplevelsen pa resan.

Pa tva raka led leds man av militarer genom en labyrint av sten, innan man slutgiltligen star framfor en glasmonter med Honom i, och trots alla beskrivningar om hur plastig han sag ut sa kandes det anda som en riktig manniska. So far so good. Det var viktigt at visd respekt, och om man pratade eller hdae handerna i byxfickorna fick man en upplaxning av militarerna som vaktade liket. Nar vi sedan klev ut ur den jattelika gravkammaren sa borjade cirkusen.

Forst traffade vi den guide vi hade haft nar vi akte till Azorerna i somras, liten varld etc. Sa vi friakte pa Solresors guide av omradet och sankte darigenom medelaldern 40 ar. Omradet bestar av en mangd hus dar Ho Chi Minh verkade sina sista ar. Allt fran Ho Chi Minhs bilar, till Ho Chi Minhs skrivbord visades och overallt fanns det forsaljningstand, som salde allt fran vykort till falska markesaskor. En konstig kansla att nagon som sa kraftfullt kampat mot kapitalismen sedan blir sa uttnyttjad av kommersiella syften.

Officiellt ar ju Vietnam en kommunstisk stat, men i verkligenheten ar de lika mycket kommunister som Pinochet. Aven om det en gang handlade om nagon adel kamp sa ar kommunismen har bara ett satt att slippa folkomrostnigar. Som nagon sa "Varfor ska vi ha folkomrostningar, de skulle ju anda bara rosta pa oss". Vi har aldrig traffat ett folk som ar sa totalfokuserade pa att tjana pengar som Vietnameser, pa gott och ont, men mestadels ont.

Fattighjon.

Fattigdomen i de har landerna ar slaende, men nu galler det inte lange bara de som bor har, utan aven ett par av de som aker dit. Vi tog oss till Hoi An, beromt for sina skradderier, nagot som kom att markas. Overallt fanns dessa skraddare som for en billig kostym sydde ihop nastan vad som helst. Axel gick ner sig totalt i "det ar sa billigt, bara en grej till", och sydde upp kostym pa kostym, skjortor och tilloch med ett par skor. Allt dessa skickades sedan hem med sjopost, och beraknas vara hemma om tre till fyra manader.

Efter att ha spenderat ett par dagar dar rorde vi oss vidare till var nuvarande stad Hue, som man utan att overdriva kan kalla Vietnams svar pa Gotland. Man forstar inte vad de sager, man ar langt hemifran, och sa har de en imponerande ringmur. Har ar omradet innanfor varldsnaturarv, och fyllt av kejserliga byggnader fran sent 1800 tal. Klart imponerande.

Jag kan inte langre komma at bloggen, men om nagon annan kan det kan ni val maila mig sa jag vet att det funkar, annars far jag hitta en annan losning.

Ibland ar skadjegladen verkligen den enda sanna gladjen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2074163.ab

Sola och bad.

Efter att ha uthardat en busstripp som pa pappret skulle ta 6 timmar, men slutade pa nio efter4som de tva ganger fick slut pa bensin landade vi i Nha Trang. En stad pa manga satt lik den dar staden jag inte kunde stava i Kambodja, med andra ord mest fest, sol och bad. Dagarna har tillbringats pa stranden, kvallarna pa diverse barer runtom i staden. Maten har ar fantastisk, farska skaldjur finns overallt, och igar at vi en treratters till priset av 30 kronor.

Idag har vi varit ute och sett de omkringliggandande oarna, en tur som mest handlade om att lyssna pa liveband, sola, bada och ata ananas, helt klart ett forttraffligt satt att fordriva en dag. Vykort har borjat skrivas, sa om nagon vill ha ett far ni skriva in adressen i kommentarsfaltet. Samma sak med presenter, vi borjar nu bli ganska seriosa i shoppingen, sa om nagon vill ha nagot, skriv upp det sa kanske kanske kanske ni har tur...

Alpstad!

Vi befinner oss just nu i den stad som tar "mest lik hemma" priset hittills, Dalat. Inte bara ligger den sa hogt upp i bergen att det ar langbyxor och tjocktroja som galler, dessutom har de tallskog och jordgubbar. Att de har en radiomast som ar en identisk (fast mindre) kopia av Eiffeltornet sabbar dock lite av den kanslan.

Dagen har tillbringats bak pa en motorcykel, tillsammans med varsin forare akte vi land och rike runt och sag allting fran fantastiska vyer, kaffeplantage och vattenfall till en gigantisk jatteglad bla Buddhastaty. Nar far vi en sadan Jesus?

Bland kommunister, polacker och annat lost folk.

Ho Chi Minh City, Vietnams huvudstad, har varit varat tillhall de senaste dagarna. En stor och pulserande stad, en enorm skillnad fran de halor vi besokt senaste tiden. Har har vi gjort allt fran att krypa i de klaustrofobiska tunnlar som VietCong slogs i, till att spendera pengarna pa saker VietCong slogs mot.

Det hela borjade med en av de basta busturerna hittils, fran My Tho till Ho Chi Minh City, och for att forsta dess storhet maste m an forsta trafikreglerna har. Det finns tva. Storst gar alltid forst. Storlek kan kompenseras tutande. Var busschauffor var enligt den gamla ramsan ingen busschauffor, for han hade verkligen inget glatt humor. Istallet satt han och svor, kedjerokte och hetstutade pa allt som rorde sig under de tva timmar resan tog. Var det fullt pa vagen sa drog han ut i vaggrenen for att kora om. Var nagon ivagen tutande han tills de flyttade pa sig. Men vi kom fram snabbt.

Ho Chi Minh City och Saigon ar forresten samma sak, Saigon doptes om efter kriget for att hylla Farbror Ho, sa det verkar vara en visst politiskt stallningstagande att anvanda det ena eller andra namnet. Vi sager bade och, sa ar alla nojda. Kommunismen har ar inte speciellt narvarande, mer an att de har flaggor och bilder mest overallt, och att de har hjalmtvang pa motorcykelforarna. Ett forbud som tydligen okade olyckorna dramatiskt. "I trygghetsnarkomanernas land" nagon?

Pa dagarna spatserar vi allt som oftast runt och koper saker, tittar pa andra saker eller sa sitter vi helt enkelt pa varat nya favorithak dar de saljer ol for 25 cent glaset och dar man kan traffa de mest markliga manniskor. Markligast hittils var amerikanskan som var fruktansvart palast om Amerikansk politik, men sedan havdade med bestamdhet att hon druckit dryck med alkoholhalten 120 procent. Nar jag forsokte forklara att det var omojligt avslojade hon att det inte var vanlig alkohol, utan hon kopte den av en snubbe som salde ur bakluckan. Som om det gjorde det mojligt.

Den stora hojdpunkten har forutom shoppingen varit dagens besok i tunnlarna. Vi tog en bussutflykt ut, och vallades sedan runt i nagot som kan liknas vid ett Vietnamesiskt skansen. Olika fallor blandades med skyltdockor i uniform som hangde i lagret, byggde bomber eller gravde tunnlar. Innan vi fick gora det skulle vi fa se en informativ film som skulle forklara lite om tunnlarna, en film som visade sig vara en propagandafilm fran sextiotalet som mest gick ut pa att hylla sarskilda soldater som dodat extra manga jankare. Det som gjorde det lilla extra var var fantastiska guide. Inte bara pratade han engelska som en vietnamesisk Manuel, han upprepade dessutom allting tva ganger. Det basta var dock bristen pa uttal, vi fick lara oss att Viet Congsoldaterna mestadels var polacker, och att han antingen inte kunde uttala cement, for jag har svart att se att de faktiskt byggde skyttegravarna av "semen".

Vi har nu kopt en sakallad Open Bus Ticket, vilket ar en bussbiljett med forbestamda destinationer, men inte tidpunkterna. Saledes klan jag nu publicera en nastan sakerstalld karta over var resa.

Matatning.

Vi har nu radit bot pa magsjukan, och istallet rorst oss in motlandet, till Can Tho. Imorgon vantar batfard till flytande marknader och en sista blick av Mekongfloden innan vi aterigen beger oss innat landet.

Vi har en lopande tavling, om vem som kan ata mest exotiska saker, nagot jag Axel i nulaget anser mig leda, med groda och anksoppa som toppar. I Lonley Planet laste jag att i denna stad finns det en restaurang som serverar get-anus, tyvarr ligger den en bit utanfor, sa det blir inget sadant har iallafall. Orm kommer formodligen atas ikvall, och aven diverse skalbaggar borde intas inom en inte allt for lang tid.

Vi har aven haft en hastighetsatar tavling, dar malet var att ata en skalad banan pa kortast tid mojligt. Bananen var ett mellanting mellan de sma pluttbananer man ofta ser i sydliga lander, och de giganter vi har hemma. Med andra ord, en mittimellanbanan.

Axel 5 sekunder.
Klara 34 sekunder.

Rida.

Good Morning Vietnam. (Avd. forutsagbara rubrikval.)

Efter att vi tagit oss over gransen utan problem befinner vi oss just nu i Chao Doc, en ganska lietn stad i sodra Vietnam, och det ar samma stalle som vi varit i de senaste dagarna. Anledningen att vi inte rort pa oss ar annu ett fall av magsjuka, denna gang formodligen kommit ur anksoppan. Medicin ar dock inforskaffad, sa imorgon borjar vi forhoppningsvis rora oss mot centrala Mekongdeltat (typ jattesodra Vietnam).

Hejda Kambodja.

Sista inlagget, och det ar med tungt hjarta man skriver farval til detta fantastika land. Dagen har innehallet ytterlgare en dag pa barnhemmet som ar fullt av barn som ar sa sota att ma overvager att gora en "Angelina Jolie", dvs. stoppa ner ett dussin i ryggsacken och springa mot gransen. Det var ett tardrypande farval, men nu ar siktet installt pa utmaningen imorgon, vi ska over gransen, utan atyt ha en egentlig aning om hur.

Resan i Kambodja.

Vanner, ah vanner, eftersom vi inte kommer besoka nagra fler stopp i Kambodja publicerar jag nu kartan over var fard. Komplett med pedagogiska pilar for att vias fardriktning.

Barn.

Efter en natt i Pnom Penh tog vi oss sedan till Takeo, dar vi befinner oss nu, och planerar att gora sa i de resterande 4-5 dagarana innan Vietnam. Tanken ar att volontararbeta pa det lokala barnhemmet, nagot vi gjort idag. For Axels del gick det ut pa att spea fotboll med kidsen, nagot som resulterade i omma tar och trotta ben. Vi bor i deras traningslokal, dar de aldre barnen som gatt ut skolan far lara sig sy, laga mat, sta i bar etc. och tanken ar val att det ar dar vi ska gora mest nytta. kanns lite skont att pa ett mer aktivt satt an med bara sina pengar kunna bidra, och om vi fortsatter trivas kommer vi kanske upprepa det i de andra landerna vi kommer till.

Angkor What?

Nu har vi hunnit med en hel del sen vi hordes senast, allt fran stora tempel till sma delfiner. Vi spenderade ett par dagar i Siem Riep, porten till Angkor-omradet. Eftersom vi inte arsa tempelintresserade sa kopte vi en endagsbiljett, men sag da till att utnyttja den till max. Vi akte ut kvallen innan och sag en solnedgang, eftersom man far en "pa kopet" nar man koper biljetten. Nasta dag var det uppstigning 04.30 for utfard till Angkor Wat, dar vi slog oss ner med kaffe och kamera och sagdet oerhort stilfulla soluppgangen over varldens storsta religosa byggnad. Sen var det full rulle hela dagen, tempel, tempel och ater japanska turister. De var en kategori helt for sig, nagot vi aterkommer till nar vi visar bilderna. Men templena var fruktansvart stora och maktiga, men nar allting kommer omkring ar det bara en massa sten.

Darifran drog vi till Kompong Cham, en fruktansvart intetsagande stad, som dock hade en bro byggd i bambu. Darefter tog vi oss till var nuvarande stad, Kratie, dar vi akt pa utflykt och sett sotvattensdelfiner i mangder. Imorgon bir det en aterfard till Pnom Penh, for att sedan ta oss in i nasta land, Vietnam.

Internetet ar for daligt for att kartan ska funka, men vi ar nordost typ.

Bang.

Vi har idag tillbringat en heldag ute i falt, som man sager, med tempel, tempel och ater tempel. Vissa hela, vissa andra. Vi snackade ihop oss med tva motorcykelforare som tog oss runt pa landsbygden, genom sma byar och stora falt. Kort sagt, en riktigt lyckad heldag. Vi ska imorgon bege oss till Siam Riep, med buss, efter att ha fatt gora skrackhistorier om hur den formodade fyratimmars farden blev till tio eftersom det ar lagvatten och lerigt.

Som utlovat, bilder.


Marknad i Pnom Penh.


Snabbmat pa ett annorlunda satt.


Frihetsmonumentet.


Glada barn i den flytande staden.


Flytande staden fran utkikstornet.

Flytande stader och smutsigt vatten.

Fran Pnom Penh har vi nu tagit bussen upp till Porsat, en liten hala som liksom alla andra stader ar full av kambodjaner och franska hus, dock fyllde den en viktig funktion till, den lag nara den flytande staden.

Vi satte oss i en tuktuk och korde en timme dit, hoppade i en bat och fick en rundtur av staden, och oj vilken stad det var. Hela staden, som rymmer ett par tusen familjer, bestar av batar, som manniskor bor pa. Det ar precis som en vanlig stad, de har polis, bensinstationer, matbutiker, kareokebarer och frisorer, men allt ar belaget pa batar. Ska forsoka slanga upp lite bilder endera dagen.

Vi hade innan vi akt dit fragat var tuktukforare om man kunde ata dar, men han tittade bara pa oss, skakade pa huvudet och sade "not so clean", vilket man far kalla en smarre underdrift. Vattnet var sadar harligt ljusbrunt, och vi sag bybor som tvattade klader, tallrikar och sig sjalva direkt i det, sa det kanske var tur for var magflora att vi inte gick pa en flytande restaurang.

Imorse tog vi da bussen till Battambang, dar vi ar nu, det finns egentligen inte jattemycket att gora har, men vi gillar det anda. I overmorgon aker vi till Siam Riep for att beskada Angkor Wat, nagot vi egentligen inte ar jattesugna pa, men som man maste gora nar man ar har.

Huvudstaden.

Vi befinner oss just nu i Pnom Penh, denna huvudstad bland huvudstavar. Senast ni horde av oss var vi pa vag till Kep, en liten gammal kolonialstad med fint strandlage. Dock blev det inte sa, eftersom det kinbesiska nyaret infoll sa var staden full av turister och det gick inbte att fa tag pa ett rum, sa pa var motoforares, dvs. motorcykeltaxi, inradan tog vi istallet en bat ut till Koh Tonsay, en liten i det narmaste orord o utanfor kusten. Dar levde vi beachbum liv i tva natter, utan el, rinnande vatten och annat lyx, utan solade, badade och spelade kort med tva tyskar, som Axel senare pulveriserade i fyra i rad. Sen satte vi oss pa bussen till Pnom Penh, och det kanns ratt skont att vara tillbaka i eb stad sa full av liv efter den senaste tiden lugna gatan.

Vi har hittils inte lyckats se sa mycket, mer an den centrala marknaden, som heter sa for att den ar i mitten, och den ryska marknaden, som heter sa for att den ar full av ryssar, typ. Dar shoppade vi oss fattiga, nojdast var da Axel med sina garanterat jatteakta Ray Ban Aviators. Inorgon vantar lite tyngre besok, da ska vi om allt gar val till S 21 fangelset och Killing Fields.

Ny uppdaterad karta.

Karta!

Eftersom alla som laser kanske inte har tillgang till en karta har vi nu infort en ny haftig funktion, namligen att vi ritar pa en karta vart vi ar. Vi borjar med en karta over Kambodja, Thailand var sa kort, sen utokar vi med fler lander allt eftersom resan gar vidare. Vi har forresten aven skaffat Vietnamesiskt visum, sa nu vet vi att vi kommer in aven dar. Fyllda ringar ar dar vi varit, tomma dit vi planerar att aka. Kartan ar pa franska, men vad gor det om hundra ar. Nasta tomma ring ar Kep, aven det en stad fylld av fransk kolonialanda.

Casino Royale.

Vi befinner oss nu i den lilla staden Kampot, som nagra av er kanske kanner igen fran deras kanda peppar, Kampot-pepparn. Detta var en av Frankrikes fina stader nar de var en kolonialmakt, och det ser man spar av pa arkitekturen. Vi har idag varit ute pa utflykt till Bokors nationalpark, och den narliggande kullen. Bokor Hill. Utan att overdriva kan jag saga att det ar en av de hittils basta upplevelserna pa resan. Bokor Hill ligger pa tusen metershojd, och dar finns i princip tva saker som Fransmannen efterlamnade, en kyrka och ett Casino. Bada byggdes pa det glada tjugotalet, men sedan sextiotalet overgivet, och av Roda Khmererna fyllda med kulhal.

Casinot var den tidens stora attraktion, och det var inte for medelklassen om vi sager sa. Man ser idag rester av fantastiskt vacker mosaik, och hela byggnaden ar kladd i en rod sammetslen mossa. Det ar inte svart att se hur de for sjuttio ar sedan gick runt iklada vita kostymer, kolonialhattar och bevapnade med en Dry Martini spelade bort pengar, hus och negerslavar.

Vi ar dock formodligen bland de sista att fa se Bokor Hills nationalpark som en ser ut nu, eftersom ett jatteforetag vid namn Sokha har kopt nationalparken och nu ska bygga en golfbana dar. Om ni kanner igen namnet ar det for att de aven kopt en av de basta stranderna i staden vi var forra gangen och fortfarande inte kan stava, och byggt lyxhotell dar. Personalen kammar tydligen stranden varje natt sa att den ar fin och jamn nar gasterna kommer ut varje morgon.

Vi ar kvar i staden jag inte kan stava.

Vi har inte rort oss sen senast, utan ar kvar i Shinanoukville, men vi ar nu efter ett par harliga dagar redo att rora oss innat landet mot Kampot, som enligt ryktet ska vara en trefvlig stad i fin gammal kolonial anda. Innan dess ska vi bara fixa visum in i Vietnam forst, och enligt samma rykte ska konsulatet i den har staden vara snabbast i varlden pa att dela ut dem. Sa, vi stannar en extra dag, alternativt forsoker hitta en buss senare pa dagen.

Idag har vi annars varit pa utflyktet i Reams Nationalpark, en mysig upplevelse som forst var en batfard i en och en halv timme, foljt av 30 minuters promenad till varsta vita stranden. Sen hem igen.

Manniskorna har kanns trevligare och gladare an de i Thailand, mojligtvis for att de fortfarande uppskattar sin turism, nagot man fick intrycket att Thailandarna var ganska trotta pa. Ta bara de glada pajsare till vagarbetare som sag oss promenera forbi pa vag till Frihetsmonumentet, och da bjod in oss till deras maltid i graset. Maten var sma kraftor som ats med skal och allt, tillsammans med peppar, och en soppa gjord av ris, citrongras och en fisk som hade lagts i med hud, ogon och allt annat gott, nagot for Snerikes koket kanske?

Beachen vibor pa nu ar betydligt mysigare an den forsta, och det ar mer backpackers och mindre Liam och hans mamma, men aven aldre manniskor (50+), klart ett uppbyte.

Demokratiska Kampuchea.

Sa var vi nu i Kambodja, och skillnaden mot det svenskbefolkade thailand ar stor. Turisternas franvaro ar inte total, men valdigt mycket mindre, nagot som kanns valdigt skont. Solen lyser varmare, och hettan ar total, hur har ni det hemma i Sverige pa den fronten?

Vi steg upp innan vi gatt och lagt oss och tog deras motsvarighet pa taxi mot gransen i tidig morgon, for att dar fa vara stamplar, bli lurade pa ett par kronor samt byta till buss. Sen akte man lite i bussen, kom till en flod, fick kliva ur bussen, aka flotte over, ny buss vantade. Denna procedur upprepades sedan fem ganger.

Bussen var aven befolkad av ett par familjer. En fransk och en svensk. En av dem hade adopterat tva kambodjanska flickor, en hade en sjukt osnuten son som hette Liam, och var typ fem. Denna Liam, och hans ensamstaende mor med med fula tatueringar blev sedan var fiende under resten av bussresan. Det var en orgie i bortskamt barn mot en misslyckad foralder, och flera stycken konversationer likt denna intraffade, mamman ber Liam halla en lask som de ska kopa eftersom hon bar pa en stor ryggsack och maste nu hitta planboken for att kopa Liam, en vad vi gissar uppcomiming star inom socialbidragstagargenren, en lask.

Mamman: Liam, kan inte du halla lasken?
Liam: Nej!
M, uppenbart upprord: Jag har bart allting helqa den har resan, kan inte du halla i lasken en sekund?
L: Nej!
L: Mamma ta lasken!
M: Okej da.

De fransk/kambodjanska flickorna satt darimot tysta och bar utan att klaga sina vaskor som bara var nagon storlek mindre an vara egna.

Tratt! Vilket ortsnamn! Ha!

Vi har nu tagit oss till staden Trat, som ligger ett par mil fran Kambodjas grans, och imorgon kommer vi aka over till backpackerhanget i Shianoukville. Vi har agnat dagen at att utforska nattmarknaden i staden och prova pa nya kulinariska rattigheter i form av blackfisk pa pinne, friterad fisk i pase, konstiga roror med agg och ananas samt maranger som sag ut som nachos. Annorlunda, men gott. Bussen gar 05.30 imorgon, sa det blir en tidig kvall ikvall.

Friskare!

Nu befinner vi oss i familjeomradet White Sand Beach, en battre strand an den forra, som dock inte ar vitare an nagon annan. Men det kanske ar en grej har nere, for inte var var forra strand "Lonley Beach" sarskilt tom... Jag har iallafall vart pa apoteket och kopt piller i alla de farger, vilket avspeglar sig pa min halsa.

Imorgon tar vi oss till fastlandet, for att sedan bege oss in i Kambodja.

Aven du

Nu har olyckan aven lyckats traffa Axel. Sedan igar kvall har han legat som ett ynkligt paket och blivit matad med yoghurt och vatten. Han har dock redan borjat tillfriskna och ater nu som en hel karl... i fem ars aldern. Febern har nastan slappt och nu nar vi bada provat har vi kommit fram till att vi foredrar att vara friska.

Mellan vara sjukdommar har vi dock lyckats upptacka utelivet pa on, vilket framst bestar av, fulla australiensare, trevliga engelsman, biljard och sprit i plasthinkar. Kort sagt valdigt trevligt.

Om Axel mar battre imorn ska vi forsoka forflytta oss fran Lonley beach, till White sand beach.

Bilder!

Mer "nu ska vi gora alla i Sverige avundsjuka"-bilder.


Marknaden pa vatten i Bang Bao, ett lappkast fran dar vi bor nu.


Aporpapor pa vag till stranden. Extremt oskygga satt de en meter ifran oss och mumsade pa allt fran blad till oronproppar.


Is it a plane? Is it a bird? No, it's the monkeys in the sky.


Bara som bevis for att vi faktiskt ar pa plats.

Mer foton.

Mer finska flygplatsfoton.


Tempel i Bangkok.


Khao San Road, ett fenomen.


Khao San Road by night.


Jobbar pa brannan.

Bilder.

Vi har nu varit ute och snorklat hela formiddagen, och det ar fantastiskt vad mycket fargglad fisk det finns, stora, sma och i hundratal efter hundratal svepte stim forbi. Vi har nu aven fixat lite bilder fran var fard, sa har ser det ut.


Finlands pulserande flygplats.


Har sov vi.


Pa bussen pa vag ut ur Bangkok.


Pa baten mot Koh Chang.


Har bor vi, Oasis, ett trevligt stalle som drivs av en trevlig tysk.

Fler bilder finns, och vi ska forsoka slanga upp dem lite mer regelbundet.

Back on track

Hej hopp har just kommit upp fran starnden dar vi varit hela dagen. Gud vilket paradis! Helst sjukt fint vatten och stranderna och ar sa fina och vita. Kanns skont att kunna ta det lugnt pa beachen efter att ha varit sjuk typ helva resan. Men nu ar jag pa g igen! Ska kaka snart, skont att kunna ata igen som omvaxigng..
Ha det bra sa lange

Vi bloggar live.

Naturligtvis ar det fran en sjukhus jag bloggar, och vi har nu natt nastan slutet. Klara har sprutats full av medicin, jag har snackat med Gonza Blatteskanska pa Lansforsakringar och forsokt ta igen medicinkostnaden iform av att dricka upp deras gratiskaffe. Kaffe kostar ungefar 4 baht, bara lakarbesoket utan medicin kostar 4000, sa jag ar lagom koffeinkickad.

Cykeln gick forresten till en okand person i Stockholm. Skicka pengar far frakt sa skickar jag cykeln.

Ko Chang.

Nu infor vi tva nya inslag i den har bloggen, det ena ar livebloggen, och det andra ar att ni ska gissa varifran jag livebloggar. Den som gissar ratt kan vinna en cykel.

Klara har inte blivit battre, utan fortsatte att ma daligt, vilket tvingade oss till detta stalle. Vi blev mottagna pa trappen av en chickt kladd liten vasterlanning i hogklackat och dress, som sedan ledde oss in i detta pengaslukande, men marmorbekladda monster. En viss skillnad fran liknande stallen i Sverige kan vi lungt konstatera. Vi har i detta nu pratat med en kunnig person som ger roliga preparat men det kostar ett dussin inre organ. Huvudpersonen Klara ar i detta nu i ett eget litet rum for att i tjugo minuter fa en bra sak i sitt blod. Jag vantar pa ett samtal fran Danmark. Spanningen ar total.

Vi aterkommer nar vi vet mer.

On da? Det ar en paradis o, vi bor i en mysig Bungalow fem minuter fran stranden, har en liten tradgard och en toalett som ligger ute i det fria. Har planerar vi att spendera fem dagar eller sa innan vi ror oss in i Kambodja. Det for oss osokt in pa var reseplan, som nagon fragade efter. Den ar i detta nu relativt oklar, men jag kan beratta det vi vet. Runt den forsta februari kommer vi aka in i Kambodja, for att besoka Angkor Vat, Phnom Pen och en liten hamnstad jag inte ens tanker forsoka stava. Det planerar vi ska ta en knapp manad. Efter det bar det av in i Vietnam, dar vi ska rora oss upp langs kusten, se de storre staderna och Hanoi Bay i sammanlagt 30 dagar, innan vi tar en tva veckorstur genom Laos, och avslutar med att ha tva harliga veckor i Thailand innan vi flyger hem. Mer exakt an sa vet vi faktiskt inte, men det ar lite av tjusningen.

Off to see the world.

Nu kanns det iallafall lite battre, Klara ater som en hel karl, och vi har bokat biljett till Ko Chang, en enligt ryktet harlig o som ligger lampligt nara Kambodja, sa imorgon blir det manga timmar buss och typ en timme bat, sen blir det strandhang i ett par dagar, innan det bar av in i Kambodja.

Och vi som startade sa bra.

Vi atr fortfarande kvar i Bangkok, och det som haller oss kvar ar mat. Och da inte god mat, utan dalig mat som gor rodhariga manniskor magsjuka. Klara har at ltie dalig mat, och har nu i ett par dagar varit helt utslagen, men sitter i detta nu och ater ris, nagot som ar en stor framgang for nagon som igar inte kunde ata nagonting. Vi vill har tacka Ulf och Karin som sa vanligen bidragit med ett reseapotek vardigt Pablo Escobar som fick upp Klara pa fotter igen.

Bangkok baby.

Nu har vi varit ett par dagar i den har livliga staden, och kan bara konstatera att den precis som alla sagt, ar livlig. Neonskyltar, skrikande thailandare och backpackers overallt, det ar som hamtat ur scenen i the beach nar han klagar pa att allt blivit forstort. Vi har an sa lange inte gjort nagot vettigt alls, mer an att hanga med oforskamt roliga manniskor och se Gladiator pa kabeltv, men planen ar att besoka ett tempel samt forsoka fixa visum till Vietnam idag eller imorgon. Sedan bar det nog av nerat, mot de vita stranderna, det bla vattnet och de blonda svenska turisterna. Men som sagt, det blir nog bra.

Dagen tips till Svenska krogar ar att borja med lika schyssta slogans som de har har, exempelvis ar "We don't check any ID" en av de battre.

Finished

Så var vi äntligen här, huvudstaden i fjärran öster, det pulserande Helsingfors. Efter att ha tillbringat natten sovandes på de underbart mjuka träbänkarna framför panoramafönster visandes ett snöigt Finland sitter vi nu och dricker kaffe för att hålla livslågan vid liv. Planet går om drygt en timme, vi är i värmen om tolv timmar, och det är bara att likt en svenskt rappare konstatera att det går bra nu.

Välkommen.

Det här är alltså våran blogg under resan, en resa som kommer ta oss från Arlanda till Bangkok, och sedan vidare genom de Sydostasiatiska landskapen under tre och en halv månad.

Faktan än så länge lyder:
Den femtonde januari åker vi.
Den tredje maj kommer vi hem.
Vi har vaccinerat oss, införskaffat en bra ryggsäck och Lonely Planets guide till Norra Thailand, Vietnam, Kambodja och Laos.
Världen ligger för våra fötter.