Bland kommunister, polacker och annat lost folk.

Ho Chi Minh City, Vietnams huvudstad, har varit varat tillhall de senaste dagarna. En stor och pulserande stad, en enorm skillnad fran de halor vi besokt senaste tiden. Har har vi gjort allt fran att krypa i de klaustrofobiska tunnlar som VietCong slogs i, till att spendera pengarna pa saker VietCong slogs mot.

Det hela borjade med en av de basta busturerna hittils, fran My Tho till Ho Chi Minh City, och for att forsta dess storhet maste m an forsta trafikreglerna har. Det finns tva. Storst gar alltid forst. Storlek kan kompenseras tutande. Var busschauffor var enligt den gamla ramsan ingen busschauffor, for han hade verkligen inget glatt humor. Istallet satt han och svor, kedjerokte och hetstutade pa allt som rorde sig under de tva timmar resan tog. Var det fullt pa vagen sa drog han ut i vaggrenen for att kora om. Var nagon ivagen tutande han tills de flyttade pa sig. Men vi kom fram snabbt.

Ho Chi Minh City och Saigon ar forresten samma sak, Saigon doptes om efter kriget for att hylla Farbror Ho, sa det verkar vara en visst politiskt stallningstagande att anvanda det ena eller andra namnet. Vi sager bade och, sa ar alla nojda. Kommunismen har ar inte speciellt narvarande, mer an att de har flaggor och bilder mest overallt, och att de har hjalmtvang pa motorcykelforarna. Ett forbud som tydligen okade olyckorna dramatiskt. "I trygghetsnarkomanernas land" nagon?

Pa dagarna spatserar vi allt som oftast runt och koper saker, tittar pa andra saker eller sa sitter vi helt enkelt pa varat nya favorithak dar de saljer ol for 25 cent glaset och dar man kan traffa de mest markliga manniskor. Markligast hittils var amerikanskan som var fruktansvart palast om Amerikansk politik, men sedan havdade med bestamdhet att hon druckit dryck med alkoholhalten 120 procent. Nar jag forsokte forklara att det var omojligt avslojade hon att det inte var vanlig alkohol, utan hon kopte den av en snubbe som salde ur bakluckan. Som om det gjorde det mojligt.

Den stora hojdpunkten har forutom shoppingen varit dagens besok i tunnlarna. Vi tog en bussutflykt ut, och vallades sedan runt i nagot som kan liknas vid ett Vietnamesiskt skansen. Olika fallor blandades med skyltdockor i uniform som hangde i lagret, byggde bomber eller gravde tunnlar. Innan vi fick gora det skulle vi fa se en informativ film som skulle forklara lite om tunnlarna, en film som visade sig vara en propagandafilm fran sextiotalet som mest gick ut pa att hylla sarskilda soldater som dodat extra manga jankare. Det som gjorde det lilla extra var var fantastiska guide. Inte bara pratade han engelska som en vietnamesisk Manuel, han upprepade dessutom allting tva ganger. Det basta var dock bristen pa uttal, vi fick lara oss att Viet Congsoldaterna mestadels var polacker, och att han antingen inte kunde uttala cement, for jag har svart att se att de faktiskt byggde skyttegravarna av "semen".

Vi har nu kopt en sakallad Open Bus Ticket, vilket ar en bussbiljett med forbestamda destinationer, men inte tidpunkterna. Saledes klan jag nu publicera en nastan sakerstalld karta over var resa.