Hanoi rocks.

Vi har nu varit med om en hel del sen vi hordes sist. Bussen fran Hue som skulle ta 12 timmar gick sonder, och blev 15 timmar sen, sa efter 27 timmar kom vi en aning mora fram till Hanoi. Efter allt vi hort om staden forvantade vi oss mycket, en forvantning som ganska snabbt grusades, eftersom saden var ungefar precis som alla andra stader, motorcyklar, vietnameser och krimskrams. Om gardagen agnades att bli besviken, sa har dagens tema varit... forvaning. Vi bestamde oss for att besoka Vietnams svar pa Elisabeth Tarras Wahlberg, namligen den balsamerade Ho CHi Minh, nagot som kom att bli den kanske mest surrealistiska upplevelsen pa resan.

Pa tva raka led leds man av militarer genom en labyrint av sten, innan man slutgiltligen star framfor en glasmonter med Honom i, och trots alla beskrivningar om hur plastig han sag ut sa kandes det anda som en riktig manniska. So far so good. Det var viktigt at visd respekt, och om man pratade eller hdae handerna i byxfickorna fick man en upplaxning av militarerna som vaktade liket. Nar vi sedan klev ut ur den jattelika gravkammaren sa borjade cirkusen.

Forst traffade vi den guide vi hade haft nar vi akte till Azorerna i somras, liten varld etc. Sa vi friakte pa Solresors guide av omradet och sankte darigenom medelaldern 40 ar. Omradet bestar av en mangd hus dar Ho Chi Minh verkade sina sista ar. Allt fran Ho Chi Minhs bilar, till Ho Chi Minhs skrivbord visades och overallt fanns det forsaljningstand, som salde allt fran vykort till falska markesaskor. En konstig kansla att nagon som sa kraftfullt kampat mot kapitalismen sedan blir sa uttnyttjad av kommersiella syften.

Officiellt ar ju Vietnam en kommunstisk stat, men i verkligenheten ar de lika mycket kommunister som Pinochet. Aven om det en gang handlade om nagon adel kamp sa ar kommunismen har bara ett satt att slippa folkomrostnigar. Som nagon sa "Varfor ska vi ha folkomrostningar, de skulle ju anda bara rosta pa oss". Vi har aldrig traffat ett folk som ar sa totalfokuserade pa att tjana pengar som Vietnameser, pa gott och ont, men mestadels ont.

Fattighjon.

Fattigdomen i de har landerna ar slaende, men nu galler det inte lange bara de som bor har, utan aven ett par av de som aker dit. Vi tog oss till Hoi An, beromt for sina skradderier, nagot som kom att markas. Overallt fanns dessa skraddare som for en billig kostym sydde ihop nastan vad som helst. Axel gick ner sig totalt i "det ar sa billigt, bara en grej till", och sydde upp kostym pa kostym, skjortor och tilloch med ett par skor. Allt dessa skickades sedan hem med sjopost, och beraknas vara hemma om tre till fyra manader.

Efter att ha spenderat ett par dagar dar rorde vi oss vidare till var nuvarande stad Hue, som man utan att overdriva kan kalla Vietnams svar pa Gotland. Man forstar inte vad de sager, man ar langt hemifran, och sa har de en imponerande ringmur. Har ar omradet innanfor varldsnaturarv, och fyllt av kejserliga byggnader fran sent 1800 tal. Klart imponerande.

Jag kan inte langre komma at bloggen, men om nagon annan kan det kan ni val maila mig sa jag vet att det funkar, annars far jag hitta en annan losning.

Ibland ar skadjegladen verkligen den enda sanna gladjen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2074163.ab

Sola och bad.

Efter att ha uthardat en busstripp som pa pappret skulle ta 6 timmar, men slutade pa nio efter4som de tva ganger fick slut pa bensin landade vi i Nha Trang. En stad pa manga satt lik den dar staden jag inte kunde stava i Kambodja, med andra ord mest fest, sol och bad. Dagarna har tillbringats pa stranden, kvallarna pa diverse barer runtom i staden. Maten har ar fantastisk, farska skaldjur finns overallt, och igar at vi en treratters till priset av 30 kronor.

Idag har vi varit ute och sett de omkringliggandande oarna, en tur som mest handlade om att lyssna pa liveband, sola, bada och ata ananas, helt klart ett forttraffligt satt att fordriva en dag. Vykort har borjat skrivas, sa om nagon vill ha ett far ni skriva in adressen i kommentarsfaltet. Samma sak med presenter, vi borjar nu bli ganska seriosa i shoppingen, sa om nagon vill ha nagot, skriv upp det sa kanske kanske kanske ni har tur...

Alpstad!

Vi befinner oss just nu i den stad som tar "mest lik hemma" priset hittills, Dalat. Inte bara ligger den sa hogt upp i bergen att det ar langbyxor och tjocktroja som galler, dessutom har de tallskog och jordgubbar. Att de har en radiomast som ar en identisk (fast mindre) kopia av Eiffeltornet sabbar dock lite av den kanslan.

Dagen har tillbringats bak pa en motorcykel, tillsammans med varsin forare akte vi land och rike runt och sag allting fran fantastiska vyer, kaffeplantage och vattenfall till en gigantisk jatteglad bla Buddhastaty. Nar far vi en sadan Jesus?

Bland kommunister, polacker och annat lost folk.

Ho Chi Minh City, Vietnams huvudstad, har varit varat tillhall de senaste dagarna. En stor och pulserande stad, en enorm skillnad fran de halor vi besokt senaste tiden. Har har vi gjort allt fran att krypa i de klaustrofobiska tunnlar som VietCong slogs i, till att spendera pengarna pa saker VietCong slogs mot.

Det hela borjade med en av de basta busturerna hittils, fran My Tho till Ho Chi Minh City, och for att forsta dess storhet maste m an forsta trafikreglerna har. Det finns tva. Storst gar alltid forst. Storlek kan kompenseras tutande. Var busschauffor var enligt den gamla ramsan ingen busschauffor, for han hade verkligen inget glatt humor. Istallet satt han och svor, kedjerokte och hetstutade pa allt som rorde sig under de tva timmar resan tog. Var det fullt pa vagen sa drog han ut i vaggrenen for att kora om. Var nagon ivagen tutande han tills de flyttade pa sig. Men vi kom fram snabbt.

Ho Chi Minh City och Saigon ar forresten samma sak, Saigon doptes om efter kriget for att hylla Farbror Ho, sa det verkar vara en visst politiskt stallningstagande att anvanda det ena eller andra namnet. Vi sager bade och, sa ar alla nojda. Kommunismen har ar inte speciellt narvarande, mer an att de har flaggor och bilder mest overallt, och att de har hjalmtvang pa motorcykelforarna. Ett forbud som tydligen okade olyckorna dramatiskt. "I trygghetsnarkomanernas land" nagon?

Pa dagarna spatserar vi allt som oftast runt och koper saker, tittar pa andra saker eller sa sitter vi helt enkelt pa varat nya favorithak dar de saljer ol for 25 cent glaset och dar man kan traffa de mest markliga manniskor. Markligast hittils var amerikanskan som var fruktansvart palast om Amerikansk politik, men sedan havdade med bestamdhet att hon druckit dryck med alkoholhalten 120 procent. Nar jag forsokte forklara att det var omojligt avslojade hon att det inte var vanlig alkohol, utan hon kopte den av en snubbe som salde ur bakluckan. Som om det gjorde det mojligt.

Den stora hojdpunkten har forutom shoppingen varit dagens besok i tunnlarna. Vi tog en bussutflykt ut, och vallades sedan runt i nagot som kan liknas vid ett Vietnamesiskt skansen. Olika fallor blandades med skyltdockor i uniform som hangde i lagret, byggde bomber eller gravde tunnlar. Innan vi fick gora det skulle vi fa se en informativ film som skulle forklara lite om tunnlarna, en film som visade sig vara en propagandafilm fran sextiotalet som mest gick ut pa att hylla sarskilda soldater som dodat extra manga jankare. Det som gjorde det lilla extra var var fantastiska guide. Inte bara pratade han engelska som en vietnamesisk Manuel, han upprepade dessutom allting tva ganger. Det basta var dock bristen pa uttal, vi fick lara oss att Viet Congsoldaterna mestadels var polacker, och att han antingen inte kunde uttala cement, for jag har svart att se att de faktiskt byggde skyttegravarna av "semen".

Vi har nu kopt en sakallad Open Bus Ticket, vilket ar en bussbiljett med forbestamda destinationer, men inte tidpunkterna. Saledes klan jag nu publicera en nastan sakerstalld karta over var resa.

Matatning.

Vi har nu radit bot pa magsjukan, och istallet rorst oss in motlandet, till Can Tho. Imorgon vantar batfard till flytande marknader och en sista blick av Mekongfloden innan vi aterigen beger oss innat landet.

Vi har en lopande tavling, om vem som kan ata mest exotiska saker, nagot jag Axel i nulaget anser mig leda, med groda och anksoppa som toppar. I Lonley Planet laste jag att i denna stad finns det en restaurang som serverar get-anus, tyvarr ligger den en bit utanfor, sa det blir inget sadant har iallafall. Orm kommer formodligen atas ikvall, och aven diverse skalbaggar borde intas inom en inte allt for lang tid.

Vi har aven haft en hastighetsatar tavling, dar malet var att ata en skalad banan pa kortast tid mojligt. Bananen var ett mellanting mellan de sma pluttbananer man ofta ser i sydliga lander, och de giganter vi har hemma. Med andra ord, en mittimellanbanan.

Axel 5 sekunder.
Klara 34 sekunder.

Rida.

Good Morning Vietnam. (Avd. forutsagbara rubrikval.)

Efter att vi tagit oss over gransen utan problem befinner vi oss just nu i Chao Doc, en ganska lietn stad i sodra Vietnam, och det ar samma stalle som vi varit i de senaste dagarna. Anledningen att vi inte rort pa oss ar annu ett fall av magsjuka, denna gang formodligen kommit ur anksoppan. Medicin ar dock inforskaffad, sa imorgon borjar vi forhoppningsvis rora oss mot centrala Mekongdeltat (typ jattesodra Vietnam).