Vi ar kvar i staden jag inte kan stava.

Vi har inte rort oss sen senast, utan ar kvar i Shinanoukville, men vi ar nu efter ett par harliga dagar redo att rora oss innat landet mot Kampot, som enligt ryktet ska vara en trefvlig stad i fin gammal kolonial anda. Innan dess ska vi bara fixa visum in i Vietnam forst, och enligt samma rykte ska konsulatet i den har staden vara snabbast i varlden pa att dela ut dem. Sa, vi stannar en extra dag, alternativt forsoker hitta en buss senare pa dagen.

Idag har vi annars varit pa utflyktet i Reams Nationalpark, en mysig upplevelse som forst var en batfard i en och en halv timme, foljt av 30 minuters promenad till varsta vita stranden. Sen hem igen.

Manniskorna har kanns trevligare och gladare an de i Thailand, mojligtvis for att de fortfarande uppskattar sin turism, nagot man fick intrycket att Thailandarna var ganska trotta pa. Ta bara de glada pajsare till vagarbetare som sag oss promenera forbi pa vag till Frihetsmonumentet, och da bjod in oss till deras maltid i graset. Maten var sma kraftor som ats med skal och allt, tillsammans med peppar, och en soppa gjord av ris, citrongras och en fisk som hade lagts i med hud, ogon och allt annat gott, nagot for Snerikes koket kanske?

Beachen vibor pa nu ar betydligt mysigare an den forsta, och det ar mer backpackers och mindre Liam och hans mamma, men aven aldre manniskor (50+), klart ett uppbyte.